dyrt för en sådan nätt lägenhet i en sådan tid»,
försäkrade skräddarens hustru. Hvad skulle jag göra?
Jag måste betala de tio francs hvarje morgon innan
jag gick ut. För att riktigt fundera på, huru jag
skulle komma in i Paris, stannade jag några dagar
till att börja med i Versailles.
Vid min afresa från Stockholm hade d:r Harald Wieselgren lämnat mig ett anbefallningsbref till Henri Martin, den bekante historieskrifvaren. Brefvet var icke alldeles nödvändigt, enär äfven jag var personligt bekant med Martin, hvilken 1869 besökte Stockholm och fick ett vänligt mottagande. Bland annat ställde vi till en liten fest på Hasselbacken för honom, vid hvilket tillfälle L. J. Hierta höll på franska festtalet för hedersgästen, för hvilket denne visade sig synnerligen erkännsam.
Harald Wieselgrens bref var emellertid en ny anledning att uppsöka den illustre författaren till Histoire de France. Han var medlem af nationalförsamlingen och jag begaf mig därför först och främst till dennes samlingsrum i den till slottet hörande gamla Versailles-teatern.
Där fick jag endast det besked, att monsieur Martin bodde i slottet, men i hvilken del af den stora byggningen kunde ingen uppgifva. Jag sökte därför på egen hand leta mig fram i det vidlyftiga palatset, frågade till höger och vänster, men fick ingen verklig upplysning. Henri Martin kände alla till, men hvar man träffade honom kunde ingen säga. Vid hvart tionde steg hejdades jag af en post, för det mesta en örlogsmatros, som visste litet eller intet.
