Hördes klockan ej mera, voro två feta schillinge
för alltid förlorade, och detta kunde gräma en
stor affärsman, kanske mera än om han för en
misslyckad spekulation blifvit af med flere tusen
mark.
Men lät klockan ännu höra ett par bortdöende klämtslag, var trängseln vid ingången alltid ifrig, ej sällan vild, och mången var i fara att nedtrampas, men så mycket gladare var den som kommit in före de sista klämtslagen. Allt detta är nu för länge sedan försvunnet och sannolikt glömdt, men för femtio år sedan var det en af den stora handelsstadens märkligare sedvanor.
Det hände, att firmans bägge chefer samt äfven Schmidt, kontorschefen, voro långa stunder upptagna på olika platser inom börsen och således icke träffades vid deras vanliga pelare, där de hade sitt »börsstånd». Då ålåg det den af kontoristerna, hvars tur det var att representera firman, att taga emot order och lämna upplysningar, en ingalunda lätt uppgift för isynnerhet en nybörjare. Man kunde förskräckas för ansvaret, tyckte jag i början, men snart fruktade jag icke att inlåta mig i förhandlingar med t. ex. huset Unbescheiden & Barwasser eller firman Pickampack & komp. eller herrarne Trietsch, Tschölzke och »Harmsens änkas söner».
Man må icke föreställa sig, att dessa namn äro uppdiktade. De utgjorde verkliga hamburgerfirmor, åtminstone för femtio år sedan, lika verkliga, fastän icke så mäktiga som t. ex. Salomon Heines, då af Carl Heine, Heinrichs kusin, representerade hus, som hade sin börsplats vid pelaren n:o 5 B,
