— Monsieur Martin bor hos
undervisningsministern, monsieur Jules Simon, förklarade någon,
och jag sökte upplysning i den ministerns byrå,
men lyckades icke.
— Han är bland de deputerade, som ligga i spegelsalen, sade en annan. Jag letade upp den salen, ett praktfullt rum, men där man på golfvet bäddat med ett stort antal madrasser, hvilka tjänade till tillfälligt nattläger för lika antal medlemmar af nationlförsamlingen. Alla voro dock nu utflugna, och jag fick icke tag i någon historieskrifvare, lika litet som i någon annan af de deputerade.
Jag återvände tämligen modstulen till skräddar Weiss, »dit Le blanc», och han öfverraskade mig med en skrifvelse från den eftersökte, hvilken af kort jag lämnat efter mig på de ställen där jag hade sökt honom, funnit mitt namn och adress i Versailles samt nu gaf mig fullständig uppgift på sin bostad i Versailles’ slott. Jag skulle begifva mig till Marmorgården och därifrån öfver två små inre gårdar samt genom en korridor för att komma till Henri Martins rum, där jag på bestämd tid skulle träffa honom.
Jag begagnade mig af anvisningen och letade mig fram till Henri Martins bostad för tillfället. Han mottog mig på det vänligaste och talade med hänförelse om sina minnen från det vackra och glada Stockholm samt erbjöd sig att vara mig behjälplig med uppnåendet af ändamålet för min resa, ett erbjudande som han på allt sätt sökte förverkliga.
Henri Martin var då sextioett år, men synnerligt rask och verksam, och af umgänget med honom
