på drickspengar än att man kastade åt dem
benämningen »kapten», då de genast blefvo fogliga af
fruktan att ställas för rätten, släpas till
orangerifängelset i Versailles och kanske skjutas, åtminstone
deporteras.
Place de Roubaix, det stora torget framför Nordbangården, var nästan folktomt. Endast kaféernas terrasser voro upptagna, alla med väpnade män i tarfliga, till och med snuskiga och trasiga uniformskavajer, sorgliga lämningar af krigstjänsten under tyska belägringen, fortsatt nu under kommunen.
Det var den första trupp kommunarder, som jag fick sikte på, och den såg ej för vacker ut. Men de voro kanske mera att beklaga än att fördöma. Ju längre vi åkte ned i staden, dess flere kommunarder blefvo synliga. Man såg nästan icke andra än dessa dåligt klädda, utmagrade och ofta eländiga stackars människor, hvilka kanske icke njutit ett ordentligt mål mat under nära tre fjärdedels år.
Under tyska belägringen fanns icke verklig föda. Under närmast därpå följande tid hade man icke råd att köpa någon. Hvarje gift nationalgardist åtnjöt under kriget en daglig inkomst — militäraflöning — af 2 francs 25 cent. De ogifta erhöllo 1 franc 50 cent. Men när belägringen upphörde, indrogos dessa dagaflöningar, och de stackars människorna stodo på bar backe. Arbete fanns icke, och andra hjälpkällor voro alldeles utsinade.
Att ett sådant tillstånd skulle i väsentlig mån bidraga till proklamerande af den sakernas ordning eller rättare oordning, som benämndes kommunen, var icke öfverraskande. Det hade till och med
