förutsetts af alla som kände människorna väl, i
synnerhet fransmännen.
Man såg eländet redan vid de första minuterna man färdades på Paris’ gator. Att det icke skulle finnas arbete märkte man på de stängda handelsbodarna. Att folket ej hade råd att äta kunde man finna af de utsvultna anletena.
Jag åkte ned för rue de Richelieu och fann högst få butiker öppna, ej heller mycket folk på gatan. Men kanonerna hörde man å hvilken gata som helst.
Medborgare-kusken körde in på Hôtel du Louvre’s glastäckta gård och genast fick jag sex uppassare vid vagnen.
— En våning en trappa upp? ropade de enstämmigt.
Jag ville visst icke ha någon våning och nöjde mig med ett rum tre trappor upp, men med utsikt åt torget (Place du Palais-Royal).
Bien! Tre uppassare före mig, tre efter uppför trapporna. Jag fick ett utmärkt rum, väl möbleradt och väl vädradt samt med den önskade utsikten. Priset var endast fem francs om dagen, således blott hälften mot hvad jag betalade i Versailles.
Men några hyresgäster såg jag icke till.
— Ha ni inga resande här? sporde jag.
— Jo visst! Men de äro ute för tillfället.
Restaurant fanns icke, ej heller något läsrum. Således ingen mat, inga tidningar, inga resande. Det annars så lifliga och glada hotellet såg dystert ut, och jag betviflar att det, oaktadt uppassarnes försäkran, hade några fler gäster den dagen än jag och
