min lilla nattsäck. Dagen därpå stötte jag dock på
en engelsman, som bodde i hotellet och lät en
uppassare föreställa sig för mig samt föreslog, att vi
skulle begifva oss till Neuilly.
. . . för där slåss man nu som bäst, bedyrade han med ett mindre behagligt leende och berättade, att han dagen förut varit ute i Chatillon, men där gick det alltför lamt till väga.
Jag lät engelsmannen gå dit där »man slogs som bäst» och stannade i Paris för att fortsätta mina iakttagelser. Visst hörde man trummor och blåsinstrument samt framför allt kanondunder, visst såg man krigsfolk här och där och i synnerhet enskilda nationalgardister, men staden föreföll i alla fall nästan utdöd.
Då jag första aftonen icke kunde få någon förtäring i hotellet, begaf jag mig ut i staden, gick in på Restaurant Peters i Passage des Princes och fann där åtskilligt folk, men icke af samma slag som jag förut under flera år sett på det stället. Nu satt där en och annan tystlåten person, men det var undantag. De flesta skreko och väsnades, under det de rökte dålig tobak och drucko konjak som sannolikt icke var bättre än tobaken. De hörde till kommunen, men nog icke till de fattigaste, ty de hällde i sig duktigt med sprit. Vin såg man ej till.
Den mat jag fick var visserligen icke absolut dålig, men ej kunde den jämföras med den jag fick så många gånger förut hos Peters. Sällskapet intresserade mig ej heller. Jag lämnade passagen så fort som möjligt, men allt var tomt och öde. Jag kände icke igen mitt gamla, kära Paris.
