Så kom jag åter ned till södra ändan af rue
de Richelieu. Utanför en af ingångarne till
Théâtre-Français stod en af de under lugna tider vanliga
biljettmånglarne och bjöd ut teaterbiljetter till
billigare pris än i biljettluckan. Förvånad utbrast jag:
— Hvad! Spelar man här?
— Visst spelar man! I kväll ger man »Duc Job». Det föreföll mig så underligt, att jag ej kunde stå emot begäret att köpa en biljett, hvarför jag följde biljettförsäljaren till en marchand de vins i rue de Montpension, där han hade sitt lager och där jag skaffade mig en fauteuil d’orchestre och begaf mig hem till hotellet för att hämta min kikare.
Porten var redan stängd, fastän klockan ej ännu var sju. Man öppnade en liten lucka, en s. k. vasistas, och portvakten tog mig i betraktande.
— Det är hyresgästen! hörde jag en röst inifrån, och porten gick upp. Portvakten och de sex uppassarne stodo uppställda och bugade sig. De hade ingenting annat att göra. Jag kom öfverens med portvakten huru jag skulle bära mig åt för att slippa in efter teaterföreställningens slut, och så begaf jag mig till Théâtre-Français, öfvertygad att icke finna många personer i salongen.
Herrarna i kontrollen sågo forskande på mig, då jag räckte dem min biljett. Jag trädde in och fann — fullt hus. Hvar enda plats var upptagen. Publiken var dock icke den som vanligtvis befann sig å denna teater. Den såg mera än tarflig ut, men vräkte sig ganska obesväradt i fåtöljerna. På parkett syntes många uniformer, d. v. s. fullt med guldgaloner på illa medfarna kavajer och trasiga
