var ej ovanligt att se öfverlastade nationalgardister.
Hvart enda kompani hade ej blott tillräckligt, utan
öfverflödigt förråd af starka varor med sig, då det
begaf sig till sin vaktpost för dagen, och dessa varor
forslades företrädesvis på omnibusarna, hvilka blott
retirerades och hindrades därigenom från att
fullgöra sina skyldigheter på de reguljära
omnibustimmarna. Omnibusfarten hade blifvit ganska
oregelbunden.
Lifvet under Rivolis arkader var ganska trögt, tycktes det. En och annan tidningskolportör ropade ut sin vara, och mig följde ett godt stycke gatan fram en karl som oupphörligt skrek sin D’mandez Le Rappel.
Han hade tidningspacken under ena armen, men i den andra bar han sitt gevär. Jag fann snart flera så väpnade tidningsutbjudare, men affären gick dåligt för dem. I allmänhet var gatuhandeln ganska trög under denna tid, då så stort antal af stadens manliga befolkning vant sig af med fredliga sysselsättningar och öfverlämnat sig åt det dagdrifvarlif, som kallades »frihetens försvar».
Jag gick in på en Bouillon Duval, den äldsta af dem, nämligen i rue Montesquieu, hvilken öppnades redan 1855, och stått emot belägringen, fastän matvarorna voro då både få och dåliga. Nu under kommunen saknades visst icke födoämnen, men ej voro de af samma goda beskaffenhet som under vanliga tider. Dyrare voro de också.
De finare restauranterna voro ej så väl försedda, men det ansåg en äkta kommunard vara som det borde vara. Den som hade råd att äta på de