formannen och tillade, att han ingalunda ville våga lifvet
för en sådan färd.
Efter långt öfvertalande och löfte om frikostiga drickspengar bad kusken mig stiga upp, och det bar af i raskt traf. Vi hvarken sågo eller hörde några granater och kommo således oskadade till öfverstlöjtnantens bostad, men att förmå kusken att vänta till dess jag ville anträda återfärden var alldeles omöjligt.
När jag anlände till familjen Staaff, fann jag den sysselsatt med att flytta. Place de Wagram hade under de närmaste föregående dagarna varit allt för mycket utsatt för versaillesernas artilleri. Nu flyttade öfverstlöjtnanten med familj ned till legationens officiella bostad vid rue Rovigo, helt nära boulevard Malesherbes.
Öfverstlöjtnanten berättade, att legationen fått veta, det tyskarna skulle lämna Saint-Denis samt att versaillestrupperna då skulle helt och hållet instänga staden, så att ingen kom hvarken in eller ut. Det var en allt för viktig underrättelse, ehuru den kom mycket för tidigt, men det kunde man då ej veta, hvarför jag skyndade mig att för den gången lämna Paris, ty till att stanna kvar under en kanske långsam belägring hade jag alls icke lust. När jag kom tillbaka hade föga förändrat sig i kommunens Paris.
Emellertid tog jag mitt föga trefliga rum hos mäster Weiss åter i besittning, och mästern visade sig mycket glad att återse mig. Guldslantarna satte han naturligtvis större värde på än på min gamla koffert. Under min frånvaro hade en landsman till mig, förre löjtnanten John Trägårdh, en af mina
