gamla studentkamrater, infunnit sig hos Weiss, kallad
Leblanc, för att få hyra ett rum. Något sådant
fanns dock icke ledigt i hela huset, men då min
landsman var angelägen, föreslog skräddaren, att han
kunde ligga i verkstaden, antingen på bordet eller
under detsamma, men i förra fallet måste
hyresgästen åter lämna bordet redan klockan sex på
morgonen, då bordet skulle tagas i besittning af den
som dagligen arbetade därpå.
Trägårdh valde bottenvåningen och skulle, försäkrade han sedan, ha sofvit rätt godt, men väckts något tidigt, ty innan klockan sju började man prässa på sängtaket, och det var Trägårdh icke van vid. Han for genast till Havre, där jag ett par dagar efteråt träffade honom, och där jag infann mig för en affär med gamle generalkonsul Broström. Trägårdh gjorde affärer i tändstickor, men hade svårt att sälja några lådor, emedan lastinnehafvaren fordrade betalning innan han lämnade ut en enda låda.
Sedan såg jag icke till Trägårdh förr än fram på sommaren i Paris. Jag återvände nu till Versailles, där jag, utom korrespondentbefattningen, hade ett och annat uppdrag att utföra. Den af ministern Fournier mig anförtrodda penningesumman hade jag redan dagen efter min ankomst till Versailles öfverlämnat till Jules Favre, som fortfarande var utrikesminister. En hel förmiddag måste jag »antichambrera» hos ministern, men jag fick företräde. Äfven republikanska excellenser kunna vara svåra att få tag uti.
En af ministerns sekreterare erbjöd sig ungefär hvar halftimme att mottaga och kvittera pengarne,
