Jag var i den reformerta prästens ej blott stilla,
utan äfven glada bostad. Allt var ljust och fritt,
enkelt men smakfullt, och i den vackra trädgården
blommade syrenerna som bäst, spridande sin vällukt
in genom de öppna fönstren. Pastor Passa kom
själf emot mig. Det var en hög, smärt gestalt, ännu
ung, mörk och eldig, en söderns son.
Han var Cévennot, det vill säga född i Cevennernas bergstrakt, af en gammal huguenotfamilj, hvaraf alltid funnits en präst nu i århundraden. En af hans prästerliga förfäder hängdes under religionsförföljelsernas dagar, en fusillerades under den store Ludvigs »dragonnader», andra af familjen ledo döden på annat sätt.
I andra svåra dagar dolde familjen Passa sig under långa tider, men alltid redobogen att med religionens tröst bistå de trosförvanter som vågade sig till gömstället. Under den stora revolutionen hälsade samme Passas efterkommande med hänryckning frihetens nya dag, men erforo äfven de, att det icke alltid är frihetens vänner, som föra frihetens namn på tungan, också då ledo de förföljelse.
Med sådana minnen från sina förfäder skulle mången kanske blifva ofördragsam och fanatisk, dyster och otillgänglig. Théodore Passa, den på 1870-talet unge prästen i Versailles, var fördragsam och frisinnad, glad och förekommande. När han hörde, att jag var svensk, nickade han ännu gladare emot mig och tryckte ännu en gång min hand.
»Svenskarne äro våra vänner», sade han och förde mig upp i familjens salong vid de öppna fönstren bakom de doftande syrenerna.
