Pastor Passa kallade på sin hustru och den
öfriga familjen, och tack vare min svenskhet, så var
jag snart fullkomligt hemmastadd.
I pastorns hus kommo några medlemmar af nationalförsamlingen om aftnarna och då politiserades ganska flitigt. Vi hade sannerligen icke brist på ämnen under den tiden. Representanterna, alla frisinnade män och ett par skarpt utpräglade republikaner, talade om Frankrikes framtid. Vi andra meddelade våra intryck från den senaste séancen i Versailles-palatsets teatersalong, det vill säga i nationalförsamlingen, eller berättade hvad som hände oss under ströftåg i trakten, huru man varit vittnen till en och annan strid, huru man sett fästena beskjutas, hvad man hört och erfarit under denna underbara tid. Alla hoppades vi på en lycklig utgång, om också man ofta vore bedröfvad under detta brödrakrig. Ingen tog någonsin kommunens försvar. Hvem bland liberalt folk skulle väl vilja försvara ett sådant attentat mot friheten, ett sådant försök att fördärfva den unga franska republiken?
Det var ingen ängslig »gudsnådlighet» i den reformerta prästens hus, men där var ett djupt allvar alltid på botten af hvad som afhandlades, och stunder funnos, då allvaret förbyttes i vemod. De yttre förhållandena gåfvo därtill tillräcklig anledning. Äfven denna ädla familj hade varit utsatt för hårda slag. Fru Passa’s bägge bröder hade stupat under kriget mot tyskarne, och den unga, älskvärda kvinnans ögon fylldes ofta af tårar, ty under våra samtal var det tyvärr alltför mycket, som påminde henne om de olyckliga striderna mot tyskarne.
