öfversikt öfver en god del af Paris, hvarför jag där
borde finna en förträfflig iakttagelsepunkt.
— Man går inte till Trocadero på en sådan här dag — svarade kaptenen föga artigt och vände mig ryggen. Jag gick vidare och fann att striden i denna stadsdel måste ha varit ganska skarp dagen förut. Bland annat hade man skjutit genom för tillfället i trädgårdsmurarna gjorda skottgluggar och kastade man blicken genom dem in i den vackra trädgården, fann man förödelsens styggelse.
I hörnet af Passys hufvudgata och en ny gata som jag ej kände till, kallad rue Franklin, stod en port. Jag ville gå in på den gatan, ty jag förmodade, att den skulle leda till Trocadero, men postens »on ne passe pas» hejdade mig. Min missbelåtenhet ökades. Jag hade egentligen icke fått reda på någonting, endast tillryggalagt långa sträckor utan resultat samt vågat lifvet i ambulansen vid Industripalatset.
Under det jag gjorde dessa ledsamma betraktelser, stod den nyss omnämnda kaptenen plötsligt framför mig. Med barsk min och otåligt uttryck frågade han hvarifrån jag kom och hvilken jag var samt hvarför jag strök omkring i Passy och talade med soldaterna. Allt detta föreföll honom misstänkt. Länge hade han gifvit akt på mig och tyckt sig finna att jag icke vore i rätta ärenden stadd.
Jag fann officerens beteende oförskämdt, men gjorde dock fullt sanningsenligt reda för mig. Denna redogörelse syntes honom dock ofullständig och tämligen osannolik, i synnerhet hvad uppgiften om inträdet genom Porte Saint-Cloud beträffade.
