— Följ mig! utropade han, fattade mig i armen
och drog af med mig.
Jag tog upp mitt pass och visade det.
— Edert pass angår mig icke! ropade han och ville ej ens kasta en blick på det papperet. Efter långvarigt parlamenterande lyckades jag dock slutligen förmå kaptenen att se på Fourniers varma anbefallande. Han såg också republikens stämpel och öfriga kännetecken på att dokumentet var fullt äkta, hvilket gaf honom anledning att bemöta mig höfligare, och detta öfvergick snart till fullständig artighet. Han hade tagit mig för spion, men insåg nu sitt misstag.
Vi utbytte kort, och hans namn var Leroy, capitaine-adjutant-major vid det 110:de regementet. Han sporde, om jag fortfarande önskade begifva mig till Trocadero. Visst önskade jag det. Vi återvände samma väg vi kommit och befunno oss snart vid mynningen af rue Franklin, där posten naturligtvis lät officern passera, och dennes sällskap fick följa med. Vid andra ändan af den korta gatan, där denna öppnade sig utåt Trocadero-platsen, stod också en post och denne höll sig så platt som möjligt mot muren. Jag kunde förstå, att han stod så för att lämna granaterna så litet spelrum som möjligt.
Kaptenen frågade soldaten, om någon obus fallit nyligen. Svaret blef: för tio minuter sedan eller kanske det var några fler eller färre minuter. Jag hörde ej så noga på hvad posten yttrade.
— Vi kunna gå ut, sade kapten Leroy. Och vi gingo ut på platsen, där det såg ruskigt ut i
