En hel vecka fortsattes striden, en vecka af
blod och lågor. Min afsikt är icke att upprepa
hvad som förr skrifvits så mycket om den blodiga
veckan, men den står bloddrypande och eldblossande
bland den fredlige mannens minnen. Jag tillägger
endast en tacksam erinran om familjen Staaffs
vänliga tillmötesgående, då jag, under senare delen af
den blodiga veckan, hos den familjen åtnjöt en hjärtlig
gästfrihet, ovärderlig under en sådan tid.
Hvarje dag följde öfverstlöjtnant Staaff och jag nära efter regeringstrupperna. En dag infunno vi oss i den ofvan nämnda ambulansen för att efterhöra en landsman som skulle ha blifvit sårad i en af striderna och intagits på i fråga varande fältlasarett, där sex hundra personer sköttes på det omsorgsfullaste. Landsmannen funno vi icke, men jag fick nöjet att göra bekantskap med öfverfältläkaren doktor Chenu, en högst intressant personlighet. Han kunde aldrig förlåta kommunarderna, att de beskjutit ambulansen, hvilket skedde på ofvan omnämnda dag.
⁎
Pingstdagen, hvilken det året inföll på den 28 maj, var kommunens sista dag. Jag nödgades den dagen undvara öfverstlöjtnantens sällskap, men saknade icke föremål för mångfaldiga iakttagelser. Sedan jag klättrat öfver dels förstörda, dels af insurgenterna i helt skick öfvergifna barrikader, uppehöll jag mig länge framför Hôtel de Ville, som fortfor att brinna, och där jag såg hundratals fångar
