och att bron borde läggas mellan Rådhusgränd och
Rosenbad. Men man talade äfven om en bro från
Riddarhusgränd till Röda Bodarna, och det var det
förslaget som slutligen blef verklighet.
Mer än en bro hade man ännu icke, men man höll på att få en underjordisk järnväg, för hvars skull man under Södermalms gator sköt 270 skott i dygnet, men ännu var den vägen långt ifrån färdig. Då stockholmarne ville se något riktigt intressant gingo de till tunnelns mynning åt järnvägen till och tittade in i hålet som var ohyggligt svart, men i hvars innandöme syntes skuggor af arbetsmanskapet, och där gick löjtnant Unge, arbetschefen själf, och ordnade.
— Har herrn (frun, fröken eller mamsell) sett tunneln? Var det första man frågade en resande, och sade han nej, förde man honom genast dit. Icke alla stockholmare voro likväl öfvertygade om denna underjordiska järnväg eller sammanbindningsbana vore så nyttig. Bland tviflarna befann sig en så betydande person som L. J. Hierta.
Under det att allt detta afhandlats mellan min följeslagare och mig hade vi hunnit in på Gustaf Adolfs torg. Hästen var lik sig, och konungen med. Operahuset hade ej heller förändrats, och det gällde äfven om Arffurstens palats. Det kunde glädja en gammal stockholmare.
— Se Kastenhof! utropade jag. Hvad det fiffat upp sig!
— Det är inte Kastenhof, upplyste min följeslagare, utan Hôtel Rydberg, som dansken ville göra till ett »Hôtel de Ville».
Vi svängde in på den orimligt smala
