om konstutställningen, härledde sig väl af att
industrien under en lång tid förut, för att icke säga alltid,
varit mindre uppmärksammad än konsten, hvilken i
den ofta förtalade konstföreningen hade sitt goda stöd.
År 1866 gällde det både konst och industri, och
den senare var den som väckte största uppseendet.
Ett stort antal personer, och främst bland dem hertigen af Östergötland, ådagalade sitt lifliga deltagande för den svenska industrien. Möten höllos med lifliga förhandlingar, festmiddagar anordnades med god förtäring och många tal på vers och prosa, tidningsartiklar om utställningen öfversvämmade bladen och trycktes om för bättre minnes skull.
Det var en liflig tid i Stockholm, visserligen icke så märklig som våren 1897, tiden nyss före den stora utställningen på Djurgården, men kanske lika minnesvärd som denna i åtskilliga afseenden, i synnerhet för att den tillhörde ett för öfrigt icke så framskridet skede i Stockholms historia.
Bland storindustriens män utmärkte sig då först och främst innehafvarne af J. L. & C. G. Bolinders mekaniska verkstad, bröderna Jean och Carl Bolinder, af hvilka isynnerhet Jean verkade oförtrutet för utställningens värdiga uppträdande.
Fabrikören J. W. Bergström, som hade en mycket känd mekanisk verkstad vid Bryggargatan, var också outtröttlig i medverkan till utställningen. På festerna höll fabrikören gärna tal, och man tycktes gärna höra honom. Han hade utmärkt sig på utställningarna i London 1851 och i Paris 1855, och togs oupphörligt i anspråk för offentliga uppdrag inom sitt område. Lika ifrig för utställningen var
