vistande där äro små mästerverk, framställda med
en mycket fin och elegant penna.
En öfverlägsen intelligens var finnen K. G. Wetterhoff, hvilken också vistades lång tid i Paris, men äfven uppehöll sig i Rom. Här hemma skref han vanligen i Nya Dagligt Allehanda, mycket var det dock icke. Beskaffenheten öfverträffade mängden. Han var en stor talang, men, oförbehållsamt sagdt, mycket lat. Detta gjorde honom omöjlig för åtskilliga företag, som annars kunnat blifva både honom och det allmänna till fördel.
Så kunde han t. ex. icke hålla ut med redaktörskapet af Ny Illustrerad tidning, som han tog emot vid bladets första utgifvande i början af 1865, men måste lämna innan året gått till ända. Edvard Bergh och Janne Höckert, som voro tidningskontrollanterna, hade kostliga historier att berätta om Wetterhoffs sätt att sköta redaktörskapet.
Hvad expositionstidningen beträffar, torde ingen af dess medarbetare, jag själf inbegripen, ha utvecklat någon synnerlig verksamhet vid redigerandet. Men vid bladets uppkomst hade stora förhoppningar uttalats vid den festmiddag som gafs på Hôtel de Suède hos L. C. Berggren, hvilken då officiellt berömde »braktör», som ägde en af Stockholms förnämsta restauranter, först i 29 Drottninggatan, där Hôtel Kronprinsen nu har sin »spisning», men år 1866 hade Suède flyttats till 45 samma gata, där det än finnes, men restaurantrörelsen har för längesedan upphört.
Expeditionstidningens byrå befann sig i en liten med en mager plantering omgifven byggnad som
