som man gärna såg på scenen, men af hvilka
flertalet ingick äktenskap med personer som ej tillhörde
teatern och därför lämnade skådebanan.
År 1866 var det sista året af baron Eugène von Stedingks direktörskap för de kungliga teatrarna, och han stod i beredskap att afflytta från de två ganska enkla rum i operahuset åt Arsenalsgatan, han innehade, samt tillträda den svensk-norska sändebudsposten i Madrid. Han var af teaterfolket aktad och omtyckt, en lika bildad som nitisk och välvillig styresman för de kungl. teatrarne, af hvilka den dramatiska år 1863 inköptes på hans föranstaltande.
Stockholm hade på den tiden väl icke så många teatrar som nu, men antalet var dock ganska betydligt i jämförelse med folkmängden i Stockholm, som då föga öfversteg 126,000. Af de mindre skådebanorna stod Södra teatern i främsta rummet. Där spelades hvarje afton »Andersson, Pettersson och Lundström» som då i februari hunnit till 64:de föreställningen. De tre lustiga brödernas roller utfördes af Hodell, Bergström och Warberg, af hvilka den först nämnde då var 26 år, Bergström 29 och Warberg endast 24.
Hodell var en ganska alsterrik författare och bearbetare, och bland hans arbeten uppfördes en bearbetning »Fem trappor upp», i Berns salong, sedan det förut gifvits i Davidsons paviljong. På Ladugårdslandsteatern, som då var tio år gammal och innehades af balettmästaren Selinder, gåfvos »Maskeraden i Vindskammaren» samt »Unter den Linden», en af Selinders många baletter.
