Rariteten», göras konster, sjunges och dansas de vildaste
och löjligaste matrosdanser. Där förekommo ännu
för femtio år sedan också vilda slagsmål mellan
sjömän af olika nationer, och då var det klokast att
söka skydd i Carl Schultzes teater, en icke dålig
skådebana.
*
På bal.
I Hamburg, liksom i andra civiliserade samhällen, dansades på den fina världens enskilda samkväm, men offentliga baler voro ej synnerligen aktade och besöktes sällan af män, som ville ha något anseende samt aldrig af fruntimmer inom de bildade klasserna, att ej säga bland de hederliga. Talrika voro dessa baler likväl, och de ha af främlingar framhållits såsom kännetecknande för de hamburgska sederna, detta dock otvifvelaktigt med föga rätt.
Balerna i Appollosalen och hos Peter Arehns utbasunades i tidningsnotiser som ytterst behagliga och tilldragande »für das elegante Fremdenpublicum», men voro i själfva verket sedeslösa och råa i den osmakligaste grad och närmast att jämföra med de osedlighetsnästen som hvarje afton hela året igenom i bländande fönsterbelysning vid ett par illa beryktade gator sökte draga till sig den manliga, till större delen främmande ungdomen.
För aktningsvärdt folk hade man »bürgerliche Bälle» samt »Flügelbälle», de senare i synnerhet utanför staden, mycket besökta vid marknadstiderna, mest vid den s. k. »Lämmermarkt», då det dansades
