i mejerigårdarna, och dansmusiken utfördes på
flygelpiano med trumma, hvilken trampades af pianisten.
Där invigdes dansnöjet om söndagarna vanligtvis
med en enkel table d’hôte, bestående af soppa och
en kötträtt, och det kostade en mark kurant.
Kl. tre e. m. öppnades balen omedelbart efter middagsmålet, och man dansade till dess Thorsperre gjorde slut på nöjet. För hvarje dans erlades en schilling kurant. Mellan danserna promenerade ungdomen i omgifningarna eller sköto till måls, under det gubbarne drucko öl, rökte sina långhufvade porslinspipor och skräflade om kommunens angelägenheter.
Det hela var godlynt, man skulle nästan kunna säga hemtrefligt. Kommunen var också hamburgarens fädernesland. För femtio år sedan kände han icke något annat. Det är först senare hamburgaren har uppgått i »das grosse Vaterland», det omfattande Tyskland.
Hamburgs befolkning delades då i flere rangklasser efter medborgarens förmögenhet, och de klasserna voro skarpt skilda. De allra rikaste utgjorde en sluten aristokrati som gick under benämningen »Hamburgs haute volée». Därnäst kommo de stora husen, de fina husen o. s. v. I motsats till aristokratien räknades »das bürgerliche Publicum», och hvad som var ännu lägre räknades icke alls.
Så var förhållandet åtminstone på 1850-talet. Det är nu kanske mycket förändradt, och den allmänna, om också icke fullt demokratiska, medborgerligheten torde väl ha gjort sig gällande i Hamburg, likasom på andra platser.
*
