handtlangare. Ordningen inom de här förut
omnämnda rangklasserna tycktes man dock vilja
fortfarande iakttaga uti det sociala lifvet, om ock ej i det
politiska.
Men det fanns och finnes sannolikt ännu andra underjordiska lokaler i Hamburg, sådana som utgöra bostäder för en icke ringa del af stadens invånare. Gick man t. ex. utför en af de små gränder som föra ned till den inre hamnen, den s. k. »Binnen Hafen» och en afton tittade ned i en källarglugg, fann man denna försedd med glasfönster, genom hvilket ljussken bröt fram. Var man hågad att erfara, huru det såg ut där nere, kunde man vanligtvis göra det under någon förevändning och utan att löpa någon fara.
Man begaf sig utför en slipprig och vanligtvis söndrig stentrappa, hvilken icke bestod sig med någon upplysning, och kom in i en ännu mörkare svale, hvilken dock fick en strimma ljussken, som silade ut genom springan på en dörr. Nog kunde det hända, att ett par fetlagda råttor spatserade öfver källarsvalen, och kanske det var en ödla som i detsamma kilade uppför muren. Men tog man så ett raskt steg och knackade på dörren samt släpptes in, fann man, att rummet ingalunda såg så otrefligt ut. Visserligen frodades svampväxter här och där på väggarna och en stark fuktlukt slog mot den inträdande, men invånarna tycktes ha ansträngt sig för att göra källarboningen så hemtreflig som möjligt.
Det var icke alltid fattigdomen, som dref arbetsklassen i Hamburg att söka bostäder i källarna. Sådana bostäder voro åtminstone för femtio år sedan ganska vanliga för tarfligt folk i allmänhet, som fann
