helhet skulle vara mindre talrika än för femtio år
sedan, då i synnerhet danskar till stort antal
öfverflyttade till Hamburg och där grundade nya firmor
eller ingingo i gamla, något som undergick
förändringar genom krisen mot slutet af 1857.
Förhållandet mellan danskar och svenskar i Hamburg på 1850-talet var ganska vänskapligt, men norrmännen sågo vi sällan till. Hvad danskar och svenskar angår var umgänget i Skandinaviska Sällskapet lifligt och behagligt, men norrmännen tycktes ej vara där representerade. Man träffade dem åtminstone icke på sällskapets julfester, i hvilka de två öfriga skandinaviska folkens ombud voro så intresserade deltagare, och där Finland ej heller var glömdt. På en julfest som hölls i Hôtel de l’Europe föreslogs också af en ung svensk Finlands skål, hvilken dracks under hänförelse af de närvarande svenskarna.
I hvardagslag hade Skandinaviska Sällskapet sin lokal vid Mönkedamm, invid Zinggs hotell och midt emot börsen. Där var Ernst Bellander rolighetsmakare och bidrog ganska mycket till den alltid glada stämningen. Af högre värde var dock det biträde som lämnades sällskapet af malmöbon G. A. Hedman, hvilken i ett par år var ledamot af direktionen. Ordförande var generalkonsul Pontoppidan.
En person, som jämte Bellander mycket roade sällskapet var vår gamle vaktmästare eller, på danska, »Budet» E. A. Lindberg. Han var ganska populär och motsats till kontorsdrängen Dehn hos Ullberg & Cramér. Född svensk, men ej så litet fördanskad, var han dock originell från topp till tå.
