den ofvan nämnde herr C. G. Hjelm i Säffle. Det
påminner mig lifligt om vår gemensamma tid i den stora
handelsstaden, och fastän ett halft århundrade sedan
dess förflutit, förekommer mig allt så väl bekant, och
jag känner till och med igen Ernst Bellanders
handstil. Bellander själf har jag blott en enda gång
återsett sedan jag en sommarafton 1855, på ett
emigrantfartyg i Hamburgs hamn, tog afsked af honom.
Tolf år därefter stötte jag vid ett af mina många senare besök i Hamburg helt oförmodadt på honom. Han reste då i pälsverk, d. v. s. var anställd hos en amerikansk pälshandelsfirma och färdades i Europa för den firmans räkning. Hans gamla glada lynne hade icke öfvergifvit honom, men han var icke nöjd med sin dåvarande ställning och förklarade sig långt hellre vilja »resa i champagne», hvilket han länge betraktat som sitt egentliga mål.
Något champagnehus tyckes han dock icke ha lyckats vinna, men han lär ha öppnat vinhandel i Malmö och är nu, visst för länge sedan, död.
Det Bellanderska skämtet förskrifver sig, som vi sett, från slutet af 1854. Ännu då var det således tre år kvar på hvilka Blankotrassenterne kunde göra sina sauts périlleux. Det började dock gå allt mera trögt för åtminstone en del bland dem, under det andra efter åtskilliga luftsprång åter stodo på fötter såsom hade de aldrig stått fastare. Men man må ej glömma, att Ullberg & Cramér visst icke voro blinda för det farliga i tillståndet och därför sökte minska krediterna. Detta var dock icke någon lätt sak, ty äfven under det konjunkturerna i flera handelsgrenar voro i tillbakagång, fordrades ökad kredit, och på många håll
