slog sig ned mottogs med välvilja och snart såg sig
bemött med tillgifvenhet, hade han allt skäl att
därför känna sig tacksam. Jag talar här af egen erfarenhet.
Min kompanjon, Oscar Wijkander, hade under de två år han innehaft Tulldistriktchefssekreteraretjänsten förvärfvat många vänner på platsen, och dessa funno icke besynnerligt, att en person med praktiskt sinne sökte utbyta ämbetsmannens illa lönade, beroende lif emot en verksamhet, där dugligheten strax kunde bereda både god bärgning och oberoende. Med tanken på W:s författarverksamhet, trodde de, att han ej behöfde alldeles öfvergifva den, och uttryckte den förmodan, att Merkurius icke skulle helt och hållet jaga sånggudinnorna på flykten.
⁎
Göteborgs område var för femtio år sedan inskränkt till staden mellan vallgrafvarne samt förstäderna Haga och Masthugget. Men det hade, då som nu, sina präktiga alléer: den Gamla längs Exercisheden, och den Nya, mellan Pustervik och Stampen i en längd af 1800 meter.
De båda alléerna utgjorde redan på 1850-talet den behagligaste promenadplats, men stadens invånare promenerade icke där annat än undantagsvis. Den lifligast besökta lustvandringsbanan utgjordes af Södra Hamngatan, som i lång tid varit och fortfarande är den göteborgska rörelsens förnämsta pulsåder, för samfärdseln långt mera anlitad än alléerna som förr befunno sig utanför staden, men för närvarande ligga nästan midt i Göteborg.
