i Hamburgs omgifningar, fastän naturen var ganska
olika.
Göteborgsströftågen förde mig ofta också till Örgryte kyrka, den gamla nämligen, och till den kyrkogård, där så stort antal af i Göteborg märkliga män och kvinnor ha sin hvilostad i den mest idylliska belägenhet som väl någonsin utmärkt en begrafningsplats, under högtidligt susande trädkronor, bland doftande blommor, vid foten af grönskande grafkullar och minnesvårdar i granit eller marmor.
Nöjde man sig icke med att göra utflykter till Öregrytetrakten eller till af västanvåg sköljda stränder, hade Göteborg redan för femtio år sedan de mera aflägset belägna lust- och badställena Marstrand, Särö o. s. v., och det har så ännu. Men redan inom staden fanns den då nya Trädgårdsföreningens park, och Kungsparken började utvecklas till en af Göteborgs ståtligare anläggningar.
*
Grönt och blommor.
Trädgårdsföreningens fält kallades anläggningen i början, och den utgjordes af en äng eller ett fält som var så sumpigt, att man icke utan stort nödfall vågade taga sin väg däröfver. På framställning af Trädgårdsföreningens stiftare biföll magistraten år 1842, att denna äng, kallad den Segerlindska, skulle kostnadsfritt upplåtas till anläggande af en trädgård, där så väl fruktträd som ädlare vilda träd skulle uppdragas samt nyttiga köksväxter odlas och nödiga växthus
