ägde rum mellan Göteborg och Storbrittannien samt
det icke ringa antal britter, i synnerhet skottar, som
hade slagit sig ned i Göteborg; men att påstå, det
Göteborg vill företrädesvis anses engelskt torde icke
vara sant. En och annan af den stadens medborgare
och medborgarinnor har visserligen låtit engelska
sympatier och engelskt sätt att vara samt gärna också
engelskt språk framsticka, men från dessa få till det
stora flertalet var och är steget mycket stort.
Trots några engelska gloser, en engelsk handskakning, förkärlek för ej blott engelska möbler, utan äfven engelska puddingar, var Göteborgsandan således på 1850-talet fullt äkta svensk, och så har jag funnit den vid de många besök jag gjort där under senare årtionden, kanske till och med mera fosterländsk.
Göteborgs bildade köpmanskår hade i sällskapslifvet verksamt understöd af »juristerna» och öfriga tjänstemän, dels vid Rikets ständers banks lånekontor, dels vid Privatbanken och vid Postverket samt Tullstyrelsen, men kanske mest af officerskåren vid Göta artilleri, hvars medlemmar stodo i godt anseende hos grosshandelsfamiljerna samt nära umgingos med dessas enskilda beståndsdelar. Det var synnerligen glada och älskvärda unga män, dessa artillerilöjtnanter, som på femtio-talet satte lif i sin omgifning. De allra flesta äro väl nu aflidna, men bland dem jag särskildt minnes var en dåvarande ung underlöjtnant som någon kort tid hade tjänat vid Jönköpings regemente, 1857 tog transport till Göta artilleri och slutligen blef generallöjtnant i reserven. Hans namn var Carl Munck. Hans farbror, B. G. R. Munck, var öfverste och chef för Göta artilleriregemente samt kommendant i Göteborg.
