verandorna och terrasserna, men det beror naturligtvis
på tycke och smak. Visst är, att nog kunde man
på 1850-talets Lorensberg ganska nöjsamt tillbringa
en ledig stund. Att det länge varit och fortfarande
är Göteborgs förnämsta utvärdshus torde ej kunna
bestridas.
⁎
Gick man icke ut till Lorensberg, kunde man äfven sommartiden äta middag på Börsens restaurant som då hölls eller åtminstone kort förut hållits af den bekanta mamsell Björklund från Stockholm, hvars förmåga i kokkonsten gjorde sig gällande här lika oemotståndligt som i hufvudstaden.
En annan restaurant af värde var Prins Karl vid Östra Hamngatan, i hörnet af Drottninggatan, som hölls af källarmästaren David Andersson och stod i godt rykte, men ej ansågs fullt så fin som »Börsen» med dennas stora och inbjudande matsal.
Kafélifvet var ej mycket utveckladt i Göteborg på 1850-talet, men börsen ägde dock ett ganska godt kafé i sin bottenvåning, ehuru det ej var synnerligt rymligt samt ej heller utrustadt med någon stor elegans.
Vid Torggatan strax till vänster från Gustaf Adolfs torg, snedt emot d. v. posthuset, låg ett litet gammalt, mycket besökt »konditori», hvilket allt sedan Wadmans dagar haft anseende. Ja, det sades, att det skulle ha funnits redan för ett par hundra år sedan, fastän det skulle ha varit nyss nämnde skald och källarkund som mest fäst uppmärksamheten på »Simen
