inbilla sig att denne föreställde Knut, denne unge man, med ”en skuggning som skall skägg betyda” och sina qvicka ögon är ”Gud Amor sjelf förklädd till hjelte”.
Friherrinnan. Fy då. Gud, Amor och hela hans följe är för henne alldeles okänd. Jag smickrar mig med att, så omsorgsfullt en mor någonsin kan, hafva undanhållit för henne alla böcker eller personer som kunnat väcka dessa onödiga tankar i hennes hufvud. Mamsell Rehnström har varit strängt ålagd att göra likaså och det har för öfrigt ej varit svårt, då inga unga personer umgås här och min man, som du vet, ej har några böcker alls.
Samuel (skrattar).
Friherrinnan. Du skrattar? Åt hvad, om jag får fråga?
Samuel. De fruntimren nu för tiden! (Skrattar.) De vilja så maltet och göda oxarna med sockerplättar. (Skrattar.)
Friherrinnan. Du förolämpar mig Samuel, i stället för att råda mig i denna brydsamma belägenhet.
Samuel. Denna belägenhet vore den naturligaste i verlden om du ej sjelt gjort den brydsam genom att ....
Friherrinnan. Håll då en gång upp med dina förebråelser! Hvad är det väl jag för mitt barns frid och välfärd försummat?
Samuel. Det har jag sagt dig otaliga gånger. Om du låtit flickan läsa en hop skildringar ur verkliga lifvet om du låtit henne lära känna verlden och
