16
Amanda. Jo bevars.
Julie. Ná, hvarföre tror du de göra det?
Amanda. För att de hålla af hvarandra naturligtvis.
Julie. Nåväl, om du nu hölle af någon likaså, då vore du kär.
Amanda (med allvar). Då är jag kär.
Julie (häpen). Såå — i hvem då?
Amanda. I mamma och pappa och farbror Samuel och aldra mest i lilla Flora, vet du ....
Julie (afbryter). Gud bevara mig! Du behöfver verkligen få en sådan vän, som jag till dig, för att få reda på en hop intressanta saker. Du skulle läsa Alexandre Dumas. Min Gud, hur jag gret vid en scen, som han beskrifver mellan Ludvig XIV och La Vallière i en roman Vicomte de Bragelonne; ser du hon blef kär i kungen och han i henne, och så träffades de hos en af hans hofherrar.
Amanda. Hennes mamma var väl med då?
Julie. Jo, det vet jag visst! Tycker du det? Då hade kungen ej kunnat säga något och hon hade ej vågat se på honom en gång.
Amanda (intresserad). Nå?
Julie. Jo, (flyttar sig närmare.) Kungen hade sagt henne att han älskade henne, men de hade aldrig fått talas vid ogenerade, förr än den gången; då han bar henne till en charmant fåtölj, satte sig sjelf vid hennes fötter på granna, mjuka sammetskuddar och bad henne om den första kyssen!