18
stackarn har aldrig hört det ordet förr, utom af sin gouvernant.
Knut (skrattande). Och du ville derföre ge henne en lektion. Presentera mig för henne. Hur söt hon är, jag känner mig nästan litet blyg. — Men vänta hon gråter än.
Julie. Gå ett slag häromkring tills du ser att hon lugnat sig och presentera dig sedan sjelf, det är mycket mera romantiskt. (Skyndar bort.)
Amanda (som under tiden sutit försänkt i tankar, reser sig plötsligt upp, utan att märka Knut, som promenerar bland buskagen i fonden, skakar lockarna tillbaka och flägtar med näsduken, går häftigt upprörd upp och ned). Men hvad fattas mig? Jag känner — jag känner förunderliga ting. Det är som såge jag allt helt annorlunda. Jag är barnslig säger hon, och när jag nu tänker på laʼgården och dockorna och alltsammans, så roar det mig icke mer. Fy! (Hon kastar tallkottar och ollon långt bort åt marken, hvarvid en kommer tillbaka och träffar henne; rädd.) Ah!
Knut (kommer skrattande fram). Förlåt min lilla Amanda, men jag trodde det var meningen att bombardera mig, och tog mig derföre friheten att svara på samma språk. (Vill fatta hennes hand.)
Amanda (drar sig skygg tillbaka). Är .... är ....
Knut. Du är väl inte rädd för Julies bror. Jag är kusin Knut, din aldra ödmjukaste tjenare.
