20
Knut (kysser den eldigt). Tack, min lilla förtjusande Amanda.
Amanda (rycker den häftigt tillbaka). Det lofvade jag dig ej.
Knut. Se så ja, var då ej så nogräknad, kära du. Hvar har du varit hela långa tiden sedan vi kommo hit? Jag har haft så ledsamt derinne, ty pappa, farbror Samuel och tante hafva språkat och jag hade ingenting att taga mig till.
Amanda (ännu rädd). Jag har varit med .... Julie.
Knut (skrattande). Verkligen tror jag du är rädd ännu, min lilla skogsdufva. Ser jag då så förskräcklig ut? (Blickar henne behagsjukt i ögonen.)
Amanda (med en darrning). Se inte på mig så der. Kära du, har jag varit stygg emot dig? Men Julie pratade så att jag blef så underlig till mods.
Knut. Var det någon spökhistoria kanske, om en ofantlig jätte, med långt skägg och gnistrande ögon, som ville steka liten Amanda lifslefvande till desert?
Amanda. Hu, då! (Smyger sig rädd intill honom.)
NIONDE SCENEN.
Friherrinnan. Baron Samuel. Baron Edvard. Mamsell Rehnström (nalkas, språkande, eken under hvilken de unga sitta i denna förtroliga ställning.) Knut. Amanda.
Knut (utan att ännu märka de inkommande). Aldrig trodde jag en liten landtflicka ha så svaga nerver.
