Friherrinnan (högst förfärad, sakta till Samuel). Samuel! Samuel!
Samuel. Hjelp Samiel, ja! Var lugn, svägerska, nu måste saken ha’ sin gång. (Till Knut som, jemte Amanda, springet upp.) Hvad står på, min unga herre?
Friherrinnan (till Amanda). Hur kan Amanda bära sig så opassande åt.
Knut. Amanda och jag hafva lefvererat en liten batalj här och hon blef rädd, det var alltsammans.
Edvard. Tror du dig hafva okynniga kamrater omkring dig pojke, eller hvad talar du om?
Knut (stött, stryker sig om hakan). Pojke!
Samuel. Ja, skägget har icke växt ut än min unge vän, men det blir väl med tiden; låtom oss ej vidare tala om denna bagatell.
Rehnström (sakta till Amanda). Men hvad fattas Amanda? Du bleknar, du rodnar ....
Amanda (med pathos). O, Rehnström, hvarföre har du aldrig sagt mig hvad kärlek är?
(Hela sällskapet studsar bestört tillbaka).
Samuel. Såg snarare mitt barn, hvarföre du nu gör en sådan fråga. Har Knut kanske ....
Knut (afbrytande). Sannerligen är jag icke helt förvånad öfver mitt mottagande här. Jag har dödande ledsamt i flera timmar. Jag söker upp de unga damerna, Man kastar tallkottar på mig. Jag får en örfil, och dertill hagla obilliga reprocher öfver mig. (Med hetta.) Jag vill resa härifrån pappa. Jag vill resa på ögonblicket.
