22
Edvard. Lugna dig, min gosse. Det är missförstånd alltsammans. Förlåten honom, mina vänner, kadettblodet är varmt, och ....
Friherrinnan (artigt). Och Amanda har säkert uppfört sig oförståndigt. (Med en sträng blick.) Aflägsna dig mitt barn.
Knut (springer fram för att trösta henne).
Friherrinnan (träder med värdighet emellan och förer Amanda sjelf derifrån). Sedan kommer Amanda in till mig, jag har några ord att säga dig.
Amanda (går suckande. Rehnström följer henne).
Samuel. Se så ja, mina vänner. Som vice värd kan jag ej annat än harmas öfver sådana här intermezzon. Hvad säger bror Edvard och du Knut om ett jagtparti i morgon.
Edvard. Charmant! Är här god jagtmark? Jag älskar jagt med passion, isynnerhet på harar.
Samuel. Och du Knut? (Räcker honom handen.) Vi äro ju goda vänner?
Knut (mottar surmulet den erbjudna handen). Visserligen?
Edvard. Förbannadt rolig jagt. Jag minns en gång ett ganska lustigt äfventyr — jag hade sjelf kommit att förfölja haren, det bar af öfver stockar och stenar, till han kom till en liten bäck. Flux var han öfver och jag med, men fötterna halkade undan mig i detsamma, så att jag (med en geste) satt ihjäl haren, bror!
Samuel (skrattar). Det var nästan lika befängdt,
