24
Knut. Hvilken herrlig afton! Behagar mamsell Rehnström göra en promenad bortåt parken, som vinkar så inbjudande? Vi, Stockholmsboar, kunna aldrig nog värdera en så yppig och okonstlad natur, helst prydd af så yppiga och okonstlade nymfer dertill! —
Rehnström (i det de gå). Det okonstlade brukar eljest minst vārderas.
Knut. Mitt hjerta intages dock deraf på det högsta.
Rehnström (afsides). Hvilket ädelt språk.
(De försvinna.)
ELFTE SCENEN.
Amanda och Julie (komma långsamt från en annan sida).
Julie. Och din mor blef ond? Ja mammorna äro fasliga. Låtsa för all del om ingenting af hvad vi sagt, hör du bara.
Amanda. Min Gud!
Julie. Nå, du skall väl få se i mitt aldra heligaste nu, ehuru det är en favör, som borde föregås af mycken försigtighet och obeskrifligt många omständigheter, förstår du. (De sätta sig ned och börja plocka upp innehållet af skrinet som Julie burit under armen.) Se här äro mina nipper. Denna brosche har varit mammas.
Amanda Hvar är hon nu?
Julie. Hon är död, kära du. Jag minns henne inte alls, ty jag var bara 2 år då. — Ser du det är ākta perlor på den! — Den här lorgnetten har jag fått
