af kusin Rudolf för att jag en gång på hans födelsedag gaf honom en kyss.
Amanda. Fy då!
Julie (skrattar). Hvad skulle det göra? Du kan aldrig tro hur beskedlig han är och dertill har han ett par magnefika mustacher. — Ser du, denna ringen fick jag på min namnsdag af Carl Ekenström, en den aldra gudomligaste kadett.
Amanda. Hvarföre fick du den?
Julie. Hvarföre — min Gud — hvarföre ger en ung kavaljer en present at en ung flicka. Han tyckte väl jag var sőt kan jag tro. ”Förtjusande Julie”, hviskade han, efter en hvirflande galopad, som nästan beröfvat mig andedrägten, och så förde han mig i en fönstersmyg, lemnade ringen i min hand, kysste min arm och ilade bort. — Ack! det är poetiska ögonblick må du tro!
Amanda (som med nygirig förvåning betraktat henne). Men ....
Julie. Ser du den här hårlocken! Den är också af honom.
Amanda. Men, kära Julie ....
Julie. Tst nu.Ser du här .... (Vecklar mycket hemlighetsfullt och omständigt upp ett bref.) Här är mitt första kärleksbref, du!
Amanda (griper ifrigt derefter). Ah, är du förlofvad?
Julie. Nej, Gudbevara mig, jag är ju bara barnet, nyss fyllda 17 år! Än vill jag njuta mitt sorgfria väsen. Det var för löjligt att han tog saken allvarsamt.
