26
Amanda. Saken?
Julie. Jo, ser du, vi voro på landet i fjol sommar och der var bland andra en notarie som såg rätt bra ut och jag valde honom till min adonis.
Amanda. Hvad vill det säga?
Julie. Kors, der var promenader, båtfärder och tillställningar, som en mängd unga herrar och damer deltogo uti och då måste man ha någon riddare vid sin sida, någon beskyddare i faran, någon som företrädesvis är en trogen skugga i alla vändningar. Jag säger företrädesvis, ty i õfrigt måste alla unga herrar vara artiga mot damerna och ej försumma någon attention. Ju fler upptåg man kan hitta på, ju bättre; ty, ser du, de unga herrarne äro ej till för annat än att lyda den minsta nyck af oss. En flicka som ej har sina nycker blir för öfrigt aldrig intressant.
Amanda. Det har jag aldrig vetat!
Julie. Jojo men du, det är säkert det; och om våra riddare brumma någon gång, eller fatta humör och spela herrar — då behöfs blott en blick, ett ord af oss, och förskräckta vid tanken att falla i onåd, ligga de straxt vid våra fötter igen.
Amanda. Men hur var det nu med det der brefvet?
Julie. Ingenting annat, än min brunögda notarie trodde att jag skulle vilja gifta mig med honom. Ha, ha, ha!
Amanda. Ack, om du varit Rehnström ändå, du söta Julie! Jag har blifvit klokare sedan du kom hit än på hela min lifstid förut.
