Julie. Men hvarföre blef du så rädd för Knut? Den stackars gossen är säkert helt bedröfvad deröfver.
Amanda. Jo, jag tänkte på den der kungen du talte om, och undrade hur det skulle ha’ kännts, om jag varit la Vallière, då i detsamma en ung vacker karl stod framför mig och i häpenheten trodde jag det ....
Julie. Du verkligen var la Vallière och att ....
Amanda. Ja, det var narraktigt!
Julie. Visst icke. Vănta! Här kan bli ett charmant äfventyr, just som i romanerna. Du är kär, Amanda.
Amanda. Jag?
Julie. Ja, känn efter, om jag ej har rätt. Alla vanliga symptomer. Ditt hjerta klappar, du rodnar, du kan ej hviska hans namn utan att stamma. Försök då!
Amanda (stammande). Men ... men ...
Julie. Förträffligt! A merveille — här måste bli ett rendes-vous.
Amanda. För all del, mamma kunde få veta det.
Julie. Du fruktar det .... det är just i sin ordning.
Amanda. Är du tokig!
Julie. Se så, min lilla văn, inga invändningar; du har blifvit öfverraskad i en park af en skön yngling; han har kastat sig för dina fötter; du känner något i ditt hjerta; detta något, kan ej vara annat än den första kärlekens uppvaknande.
Amanda. Förunderligt, om jag skulle vara kär ...
Julie. Jo, så är det och nu kan du vara nog grym att neka ett litet rendes-vous.
