Samuel. Åhå — spring då ej omkull folk, min lilla sockerdocka! Hvart skall det bära af så brådt?
Julie. Brådt .... visst icke. — (Afsides.) Så olyckligt att han skulle komma! (Högt.) Jag fick se en fjäril onkel — och ....
Samuel. Och den skulle du fånga. Jojo, sådana äro flickorna nu för tiden; springa efter fjärilar och ...
Julie. Och fånga dem och spetsa dem; är icke det rätt åt dem, onkel?
Samuel. Förbanna, mej är det inte hufvud på flickungen.
Julie. Skulle tro det. (Afsides.) Om han ville gå sin väg ändå! (Högt.) Söta onkel!
Samuel. Jag ämnade taga mig en liten promenad; du kan just följa med och utveckla din princip om fjärilarne litet närmare.
Julie. Tack, söta onkel, men det .... det är så kyligt, jag ....
Samuel. Toka, det är väl kyligare att stå stilla här, än att hålla sig i rörelse.
Julie (med qväfd otålighet). Visserligen! (Tappar en nål.) Ah! jag tappade min magnefika schalnål.
Samuel. Hm! (Börjar söka.)
Julie. Nej, för all del, gör sig ej besvär, onkel. Jag hittar nog den. Gå förut bästa onkel, gå förut, jag .... (Söker.)
Samuel (för sig sjelf). Flickan vill bli af med mig — det är påtagligt. (Högt.) Ah, nu förstår jag; hör
