Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

30

på min flicka, du torde kunna upplysa mig om, hvem som ingifvit Amanda att sucka efter kärleken.

Julie. Min Gud, jag! (Afsides.) Han är då odräglig. (Högt.) Hvem skulle ej göra det, onkel?

Samuel. Aha! Det der har sammanhang med theorien om fjerilarne, kan jag tro.

Julie. Jag förstår mig ej på theorier och lärda saker, jag tror blott att kärleken är oss medfödd och att vårt eget hjerta lär oss att sucka efter den. (Afsides.) Amanda kan komma; hur skall jag få bort honom? Jag måste väl följa med. (Högt.) Men promenaden, onkel?

Samuel. Jaså, du vill följa med nu! (Tager hennes arm.)

Julie (i det de gå). Vill? Jag är obeskrifligt tacksam. (Halkar och skriker högt.) Ah, jag vrickade visst min fot! (Haltar.) Ja, jag kan verkligen icke gå. Låt mig hvila litet.

Samuel (förskräckt; vill slita af skon). I Herrans namn!

Julie. Min Gud, onkel! Rör mig inte, det passar sig inte.

Samuel. Prat, en liten naken fot för gamla karlen, jag bar studerat läkarevetenskap litet, och .... (Vill afkläda henne.)

Julie (stretar emot). Söta onkel! Jag blir nog bättre, om onkel ville .... ville gå.

Samuel. Ville gå sin väg ja! (Afsides.) Det är