Julie. Alldeles riktigt. Din egen syster, som vill veta hvad som framkallar dessa dystra moln på din panna?
Knut. Ledsnad, min syster.
Julie. Hur är det möjligt! Du kommer hit bland ”gröna lundar och bäckar små”. Blommorna dofta, foglarna drilla, allt är förtjusande – isynnerhet den lilla elfvan, lundens herrskarinna. Icke sannt?
Knut. Amanda, ja! Men jag har blifvit skymfad inför henne och hon afskyr mig.
Julie. Långt derifrån, hon är tvärtom dödligt förälskad i dig. Nyss, då jag brydde henne derför och vi sågo dig komma, sprang hon rodnande och häpen sin väg.
Knut. Hvad säger du?
Julie. Och du min bror?
Knut (suckar).
Julie. Stackars Knut! Du är verkligen betagen; men då det ej är utan hopp vet jag ej hvarför du behöfver vara så nedslagen. Försök din lycka - begär ett rendes-vous!
Knut. Om det bara ginge an.
Julie. Jag skall hjelpa dig jag. Skrif en öm biljett och bed henne komma dig till mötes här i parken t. ex., sedan skall jag bestyra om resten.
Knut. Förtjusande! Du är en liten allt för rar syster. Jag går då att författa mitt första kärleksqväde. (Sjunger i det han går.) ”I blomman i solen Amanda jag ser!”
