Friherrinnan. Förträffliga unga flicka! Jag tackar dig! (Går.)
Julie. Ha, ha, min goda tante! Knut är nog i säkerhet; men medan hon gör den omvägen vinna vi tid, det är allt som behöfves. Amanda kommer hit, men Knut kan jag omöjligt hinna varna. Nå — pytt! En gosse tål nog, han kan gerna komma, och .... (Får se Rehnström.) Rehnström! Hvilken gudomlig idé. Jag skall straffa henne för hennes kärleksgriller. Tante kommer tillbaka och finner henne inbegripen i ett rendes-vous! Det blir lustigt!
Rehnström. Förgäfves har jag sökt honom, min friherr ....
Julie. Gudskelof, jag ändtligen träffar mamsell Rehnström. Knut, den stackars gossen, har fått litet ondt i hjertat och hoppas att ej förgäfves söka bot der han fått sot. Se här denna biljett till er!
Rehnström. Mig! Det är intet namn!
Julie. Det förtrodde han mig mundtligt och det står väl inuti i alla fall. Se här. ”Hulda Amanda!”
Rehnström. Jag heter Amalia.
Julie. Bevara mej då har den stackars gossen i sin otålighet hört eller skrifvit vilse. Det är ju detsamma. Kärleken är ej så nogräknad.
Rehnström. Den söta gossen! Är det möjligt!
Julie. Jag bedyrar. Här är ju för öfrigt ”svart på hvitt” derpå. Intet tvifvel mer. Han kan vara här hvarje ögonblick. Fort in efter en slöja, en blombukett; det är igenkänningstecknet.