42
Knut (till Julie). Hvad skall detta betyda?
Friherrinnan (med hetta). Ja, det är jag, som frågar så, min herre! Ären J då alldeles förryckta denna afton?
Julie (inspringande). Har ej tante funnit Knut? Ah, se der, och mamsell Rehnström också.
Friherrinnan. Ja, mamsell Rehnström, som här filosoferar öfver kärleken med din bror.
Julie (sakta). Var det ej för väl att det inte var Amanda?
Friherrinnan (träffad). Jo — det har du rätt uti!
Julie (sakta). Bry sig ej om dem, söta tante. Tag Rehnström med sig och lemna Knut åt mig. Jag skall lexa upp honom alldeles rysligt. Men hvad har han gjort?
Friherrinnan (leende, sakta). Ah, jag förlåter honom då det ej var Amanda!
Rehnström (sakta). Hvad jag är lycklig! (Till Knut.) Hoppas, unge man! Framtiden återstår oss.
Knut (rycker vresigt på axlarne). Det är förbi för evigt, jag glömmer aldrig en skymf, mamsell.
Friherrinnan (tager Rehnström under armen; sakta i det de gå). Men hvad tänker mamsell på? En yngling många år yngre än mamsell sjelf.
(Julie och Knut tala ifrigt.)
Rehnström. Detta bref ingaf mig så många illusioner.
