Friherrinnan. Huru, detta bref! Det är ju detsamma som låg hos Amanda.
(De fortfara att tala ifrigt, medan de försvinna.)
TJUGONDEFÖRSTA SCENEN.
Julie. Knut. Sedan Amanda.
Julie. Du ser således att jag handlat mycket klokt. Nu nalkas den rätta stunden för din lycka! Den stackars Amanda är väl halfdöd af förskräckelse derborta. (Ropar.) Amanda!
Knut. Hon svarar ej. Hvad mitt hjerta klappar.
Julie (söker bakom häcken). Hon är borta. (Stampar otåligt.) En sådan tokig flicka! (Ropar.) Amanda, jag är ensam nu, kom hit — hör du!
Amanda (på afstånd). Är du alldeles ensam?
Julie. Ja visst, skynda dig hit bara! (Springer efter henne och släpar henne med sig.)
Amanda (rädd, då hon får se Knut). Jag törs ej älska, Julie, min Gud en sådan oro; det var mycket bättre förut.
Julie. Då du lekte med dina kor och jetter ja; fy, gamla menniskan vara så barnslig.
Knut. Min älskade Amanda! Var ej så rädd, se jag ligger här så vördnadsfullt vid dina fötter, hvad fruktar du?
Julie. Ja, en älskare är spak som ett lam, men det passar ej att vara tre vid ett rendes-vous. Jag är som femte hjulet under vagnen.
