4
omdömesförmåga! Gudbevara mig ifrån att mitt barn skulle följa någon annans omdöme än sin mors!
Samuel. Godt och väl min vän, men jag säger att flickan liknar mera en vildand’ än en christen menniska, och fastän hon pladdrar språken som en pappegoja, har hennes tanke ingen öfning och hennes förstånd och hjerta hafva aldrig blifvit väckta.
Friherrinnan (med en ömkande axelryckning). De hörs min kära Samuel att du legat nere på landsbygden och glömt bort huru det går till ute i stora verlden.
Samuel. Stora verlden! Jag ger fan stora verlden om den är så renonce på sundt förnuft, att den kan föreskrifva en sådan uppfostringsmethod, som J följt med Amanda; och för öfrigt tror jag du legat lika afsides på landsbygden, som jag.
Friherrinnan. Jag är uppfostrad i Stockholm min herre, och har varit ute i långt fler förnäma kretsar än du någonsin kommer. Jag har briljerat på ”Amaranthen” och ”Innocensen” och fastän min man är bosatt här på landsbygden har jag dock tillfälle att genom min familj, som fortfarande tillbringar vintrarne i Stockholm, kunna följa med min tid.
Samuel. I flärd och fåfänga ja! Men hur mycket du förstår af det verkliga lifvet det bevisar bäst din method att uppfostra flickungen.
Friherrinnan. Der är, du nu med din method igen. Gamla pedantiska bokmalar vilja då alltid komma fram med sin ”method” i allt. Har jag ej bekostat dyra gouvernanter? Har jag ej hindrat flickan från all beröring med andra barn som kunde lära henne något ondt? —
