försmädliga lyckönskningar till resans fortsättande m. m. Jag låtsades dock ej höra dem, utan kom slutligen ifrån byket, då vi körde ned till Svartbäcksgatan, för att råka vårt skingrade sällskap. Först då vi åter kommo till gästgifvaregården träffade vi dem. De hade varit långt värre ute än vi, ty 8 à 10 af studenterna hade hoppat upp på släden och kört i fullt sträck, så att hästen börjat skena och säkert skulle slagit sönder både släde och fimmerstänger, därest intet Palén kastat sig emellan en vägg, då han ock så när brutit armen af sig. Från den skjutsen följdes vi åt till Poraths och åto, hvarefter hvar och en gick till sitt, men just som jag var i begrepp att kläda af mig, kom Oxenstierna och bad mig komma ned och åka med sig. Han hade släden stående strax nedanför porten, hvilket anbud jag ock emottog, dock med villkor att åkningen ej längre skulle pågå än en half timma. Vi begåfvo oss af och allt gick väl, så länge vi hade jämna gatorna, men när vi skulle utför den stora hala backen vid posten, började hästen, som hade för kort rede, att skena och stjälpte i kull slädan, så att både jag och Oxenstierna föllo af, dock utan att det ringaste stöta oss. Hästen stannade lyckligtvis mot en vägg, och vi intogo åter våra platser, som vi ej sedan behöfde lämna. Kl. precis 10 kom jag hem, och steg af i hvalfvet, och Oxenstierna körde därifrån hem till sig.
10 december.
Töade det så starkt, att föret smälte bort. Lektionerna fortsattes efter vanligheten; kl. 11 var jag uppe och red, för Sundberg, som mycket värdigt representerade stallmästaren. Sedan jag varit en liten stund
