De stora lagar Gud har i Naturen skrifvit
gå under Hans beskydd jämt till de mählen fort,
Som dem, från börjans tid, af Honom gifna blifvit,
Och dem, hans Allmackts hand så vist för All ting gjort
Af samma Allmackts lag et år vij åter ända,
Att Af ett annat nytt här nya skiften få;
Hvars växling billigt oss dock bör till spegel lända
Hur vij vår vandrings slut ock mera nära nå.
Hvad Oss i detta år så sorgligt ämne blifvit,
Det har Den Högste giort, hvi vill vij klaga då?
Det var ju Han som oss den Edla gâfvan gifvit?
Skull Han då icke den ock en gång återfå?
Hur svårt vår Mensklighet sig däri kunnat finna,
Så är dock villjan nögd med Skaparens beslut,
Vår största tröst bör bli at flitigt oss påminna
Hvad nu Vår Döda har, mot hvad han had' förut.
Dessutom bör vår sorg ju det en lisa giöra
at komma ofta hug vår Vandrings kordta lopp?
och att Den Högste se'n Oss låfvat sammanföra,
Det bör ju Alltid bli en styrcka för vårt hopp?
Dit åt bör sig vår hug från Verdsens irrbloss vända,
och All vår åtrås kraft bör endast ställas på
Hur, se'n vår vandring här, vij hunnit vähl fullända
Vij då med Honom där en evig fröjd må få.
Som eij af någon sorg el' skillnad mer skall störas,
ty vij då löste blii af Alt vårt vandringsqval,
när vij från jordens tråk med frijer siäl få föras,
Dit all vår sorg blir bytt i glädje utan tahl;
Där skall vår fordna Pust i Löije vänder blifva.
Och all vår klagoröst bli bytt i frögde rop,
Där skall Den Högste Oss en evig sällhet gifva,
och i vårt rätta hem än' föra Oss ihop.
