Så må då detta år, som Gud behagar, blifva,
hvad Han mig skicka täcks jag tåligt taga ska',
Hans helga styrsel vill jag mig helt undergifva
och endast Hans behag till rättesnöre ha'.
Om Han min vandrings lopp vill kordt el' längre giöra
jag till Hans vijsdoms skiön förtroligt lämna vill
blott i en saklig stund Han mig täcks hädanföra
Och gifva mig det arf i Christo hör mig till.
Med dessa verser, som jag på Nyårsdagen gjorde, vill jag ända denna min journal. Jag ville önska, att den läsaren, för hvars ögon den en gång torde komma, måtte till det bästa vända själfva ämnet som dess utförande. Emellertid har min dessein med en sådan dagbok ingen annan varit än att jämte den lilla öfning, det i concipierande medförer, framdeles vid mognare ålder kunna se och roa mig åt framfarna tider och ungdomsdårskaper. Men att hafva velat med en sådan annotation konservera mina ungdomsbedrifter från glömska, eller därmed göra mig hos en eftervärld påmint, kan så mycket mindre uttydas varit min tanke, som man i denna journal inte finner något annat än en ganska vanlig lefnad, och för öfrigt alldeles intet märkvärdigt. Jag har trott mig ej böra underlåta att härvid lämna detta lilla opus posthumum, på det att ingen förtydning eller annan mening måtte därpå sättas, då den kanske i andra händer kommer. Tidernas och människornas ondska ha gifvit mig till en sådan precaution anledning, och då man sett afund och tadel kunnat undvikas för alldeles intet, har man så mycket mera raison att akta sig, där någon anledning kunde vara att tagas. Orsaken hvarför jag ej vidare med ett sådant arbete för detta nya år tänker kontinuera är
