Sida:En gustaviansk ädlings ungdomshistoria 1925.djvu/150

först den, att det borttager en ganska stor tid, som annars mycket bättre kunde användas, och för det andra drar jag mig för att gå igenom en hop bedröfliga epoker i min lilla lefnad, som ej utan drygaste känsla för hälsa och sinne kunde vidröras. Det är dock icke meningen att hågkomsten af dem skulle försvinna; nej visst icke, den är för stark att någonsin kunna försvinna. Imaginationen och hågkomsten skulle emellertid än mer uppeldas genom skrifvande, än då man med öfverlagda reflektioner får bjuda till att förkväfva en åminnelse, som ändå aldrig kan upphöra, utan oföränderligen behåller sina ömma intryck. Men som kristen och människa bör man efter all naturens instinkt så mycket möjligt är söka conservera sig sui och afhålla sig från allt det, som antingen kan förstöra ens sinneslugn eller hälsa. Det är den naturliga moraliteten, hvars konfirmation hos hvart krypande kräk märkes, huru mycket mera bör det då ej vara en norm och ett rättesnöre för människan. Det är en princip, som leder till den lyckliga tillfyllestgörelsen, att ingenting hafva att reprochera sig för, hvarken i det ena eller det andra, som i ens lefnad hända kan, och en sådan satisfaktion, understödd af en ren och stadgad religion gör en människa frimodig, oföränderlig, och i alla lyckans och tidens skiften lika stadig stående. Ja, det är den lyckan, som framför allt och af alla bör sökas, ty huru lycklig är icke den människa, som vid den mest tryckande lefnad äger ett oföränderligt sinneslugn, då däremot en annan, som af den mest gynnade välgång öfverflödar, måste jämt dragas med ett oroligt sinne, ett gnagande och förtretligt humör. Hvem vill icke då hellre vara i den förras ställe, att abandonnera