Sida:En gustaviansk ädlings ungdomshistoria 1925.djvu/151

alla världsliga förmåner, för den att vara nöjd inom sig själf, som någonsin känt den glädje ett roligt och tillfredsställt samvete äger. På sådana lyckliga och stora Människor gifves ännu oaktadt tidernas ondska några exempel, ehuru dock ganska rara, men för mig är ej nödigt att gå och leta bland andra, när Den Högste lämnat mig det allra eklatantaste exemplet i den, som af alla människor var mig närmast, och som för hela världens ögon så tydligen visade sitt rena samvete, sin grundade religion och oförändrade sinneslugn, mitt ibland de allra svåraste öden och hvälfningar, hvarvid en annan skulle förgäfves hafva stålsatt sin beständighet och resignation. Hvad bör då vara mig mera kärt, än att flitigt hafva den dygdespegelen för mina ögon och efter yttersta förmåga söka följa de vördade spåren, som denna dygdiga och stora Cato med så mycken värdighet trampat. Men därjämte bör jag med lika omhugsamhet söka adducera den billiga och stora regret min förlust mig gifver med det hoppet, att efter väl lyktad vandring åter förenas med honom, som hjärtat af allt dödligt mest hänger vid. Ja, min omsorg är och skall blifva, att, som jag alla år allt närmre och närmre nalkas den lyckliga stunden, som till mål för min vandring är föresatt, och då jag åter i en lycklig evighet får råka honom, jag också alla år allt mer och mer måtte visa mig mitt ursprung värdig och ej dementera den lyckan att kunna tacka en så redlig och vördad man för mitt lif. Emellertid skall jag alltid eftersträfva att kunna uppfylla meningen af den sentens som af alla i denna världen är den nödigaste, men också af alla den svåraste att med sanning kunna sägas, nämligen Ferendum, quod non mutandum.